En sak slog mig nyss. Att trycka i sig sånt som man vet inte är bra för en – kan det verkligen kallas för att ”unna” sig? Är man ”värd” nåt sånt? Då måste man ju har gjort nåt jäkligt dumt. Just för att det inte är bra.
Att gå utanför sina lchf-ramar händer de flesta av oss. Jag äter strikt lchf. 95 % av tiden. Men om jag äter lösgodis så är det inte för att ”unna” mig. Jag vill ha det, helt enkelt. Trots att jag vet att magen kommer att kännas så där äckligt proppfull. Och jag kommer att dra på mig ett eller ett par vattenkilon under fem dagar.
Jag har kanske själv kallat det för ”att unna mig” eller ”jag är så värd det”. Egentligen är ju det ren och skär bullshit.
Förra söndagen åt jag en Magnum. Det blev totalstopp i magen i några dygn. Har jag ”unnat” mig förstoppning? I går åt jag lite godis. Magen kändes som en spärrballong. Var jag ”värd” det?
Nä. Så klart inte.
Det är som att vi rättfärdigar oss att trycka i oss mindre bra saker genom att lulla in de tillfällena med positivt laddade ord. Kallar vi det vid vad det är, så kanske det inte händer så ofta? Jag har dock ingen aning om vad det skulle heta i stället. ”Misslyckande” är helt fel, det är skuldbeläggande. ”Avsteg” låter lite torrt, men även som att det är planerat. Och det är kanske bättre? Då tänker man kanske igenom det hela ett varv till?
Intevetjag. Vad tycker du?
Själv gör jag en värdering. Är något – alltså inte JAG – värt en sur mage, en svullen mage? Är svaret ja, så äter jag. Är det nej, så: nä.
Jösses, så jag svamlar. Men så är det med funderingar.